keyboard_tab EIDAS 2014/0910 SV

(9) I de flesta fall kan medborgare inte använda sin elektroniska identifiering för att autentisera sig i en annan medlemsstat därför att de nationella systemen för elektronisk identifiering i deras land inte är erkända i andra medlemsstater.

  Detta elektroniska hinder utestänger tillhandahållare av tjänster från möjligheten att fullt ut utnyttja fördelarna med den inre marknaden. Ömsesidigt erkända medel för elektronisk identifiering kommer att underlätta tillhandahållandet av en rad olika tjänster över gränserna på den inre marknaden och ge företagen möjlighet att verka över gränserna utan att stöta på en mängd hinder i sina kontakter med myndigheter.

(14) I förordningen bör vissa villkor fastställas rörande vilka medel för elektronisk identifiering som måste erkännas och hur systemen för elektronisk identifiering bör anmälas.

  Dessa villkor bör hjälpa medlemsstaterna att bygga upp det förtroende som krävs för varandras system för elektronisk identifiering samt att ömsesidigt erkänna medel för elektronisk identifiering som ingår i deras anmälda system.

  Principen om ömsesidigt erkännande bör gälla om den anmälande medlemsstatens system för elektronisk identifiering uppfyller villkoren för anmälan och om anmälan har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

  Principen om ömsesidigt erkännande bör dock endast avse autentisering för en nättjänst. Åtkomsten till dessa nättjänster och deras slutliga leverans till den sökande bör vara nära kopplad till rätten att ta emot sådana tjänster enligt villkoren i nationell lagstiftning.

(19) Säkerheten i system för elektronisk identifiering är avgörande för ett tillförlitligt gränsöverskridande ömsesidigt erkännande av medel för elektronisk identifiering.

  Mot denna bakgrund bör medlemsstaterna samarbeta med avseende på säkerheten och interoperabiliteten i systemen för elektronisk identifiering på unionsnivå.

  När system för elektronisk identifiering kräver att förlitande parter på nationell nivå använder särskild maskinvara eller programvara förutsätter den gränsöverskridande interoperabiliteten att dessa medlemsstater inte inför sådana krav och därtill hörande kostnader för förlitande parter som är etablerade utanför deras territorium.

  I så fall bör lämpliga lösningar diskuteras och utvecklas inom interoperabilitetsramverkets räckvidd.

  Tekniska krav som har sin grund i de inneboende specifikationerna för nationella medel för elektronisk identifiering som sannolikt berör innehavarna av sådana elektroniska medel (t.ex.

  smartkort) är däremot oundvikliga.

(20) Medlemsstaternas samarbete bör underlätta den tekniska interoperabiliteten för de anmälda systemen för elektronisk identifiering i syfte att främja en hög nivå av förtroende och en säkerhetsnivå som är anpassad till risknivån.

  Ett utbyte av information och bästa praxis mellan medlemsstaterna med sikte på ömsesidigt erkännande bör bidra till detta samarbete.