keyboard_tab Contratti di vendita di beni conformi 2019/0771 SV

(6) Unionens regler om försäljning av varor är fortfarande fragmenterade, även om reglerna om leveransvillkor och, vad gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler, förhandsinformationskrav och ångerrätt redan har harmoniserats fullt ut i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (3).

  Andra viktiga avtalsinslag såsom kriterier för avtalsenlighet, förfaranden för bristande avtalsenlighet och de viktigaste formerna för deras utövande är för närvarande föremål för minimiharmonisering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG (4).

  medlemsstaterna har tillåtits att gå längre än unionens normer och införa och bibehålla regler för att säkerställa att en ännu högre konsumentskyddsnivå uppnås.

  Därvid har de tagit fasta på olika delar och agerat i olika omfattning.

  De nationella bestämmelser som införlivar direktiv 1999/44/EG uppvisar därför i dag betydande skillnader i väsentliga delar, såsom avsaknaden eller förekomsten av hierarki av avhjälpande åtgärder.

(7) Dessa skillnader kan ha en menlig inverkan för både företag och konsumenter.

  Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (5) är företag som riktar sin verksamhet till konsumenter i andra medlemsstater skyldiga att ta hänsyn till tvingande konsumentavtalsrättsliga regler i konsumentens bosättningsland.

  Eftersom dessa regler skiljer sig åt mellan medlemsstaterna riskerar företagen att drabbas av merkostnader.

  Detta kan leda till att många företag föredrar att fortsätta sin verksamhet på den inhemska marknaden eller att exportera till endast en eller två medlemsstater.

  Valet att minimera exponeringen för kostnader och risker förknippade med gränsöverskridande handel leder till försuttna möjligheter till kommersiell expansion och stordriftsfördelar.

  Små och medelstora företag är särskilt drabbade.

(9) Försäljning av varor på nätet utgör den stora merparten av den gränsöverskridande försäljningen i unionen, men skillnader mellan medlemsstaternas nationella avtalsrätt påverkar även återförsäljare som använder kanaler för distansförsäljning och återförsäljare som bedriver personlig försäljning, och hindrar dem från att utvidga sin verksamhet över gränserna.

  Detta direktiv bör omfatta alla försäljningskanaler, för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för alla företag som säljer varor till konsumenter.

  Genom att föreskriva enhetliga regler för olika försäljningskanaler bör direktivet ge möjlighet att undvika skillnader som skapar oproportionella bördor för det växande antalet återförsäljare som säljer via flera olika kanaler samtidigt i unionen.

  Behovet av enhetliga regler om försäljning och garantier för alla försäljningskanaler bekräftades i kommissionens kontroll av ändamålsenlighet avseende konsument- och marknadsföringslagstiftning offentliggjord den 29 maj 2017, som även omfattade direktiv 1999/44/EG.

(12) Detta direktiv bör endast tillämpas på lösa saker som utgör varor i den mening som avses i detta direktiv.

  Det bör därför stå medlemsstaterna fritt att reglera avtal om försäljning av fast egendom, till exempel bostadshus, och av dem av dess huvudkomponenter som är avsedda att utgöra en större del av sådan fast egendom.

(18) Detta direktiv bör inte påverka nationell rätt i den mån de berörda frågorna inte regleras i detta direktiv, särskilt vad gäller varors laglighet, skadestånd samt allmänna avtalsrättsliga aspekter såsom avtals utformning, giltighet, ogiltighet eller verkningar.

  Detsamma bör gälla med avseende på konsekvenserna av hävning av avtalet och vissa aspekter av reparation och utbyte, som inte regleras i detta direktiv.

  Vid regleringen av parters rättigheter att helt eller delvis underlåta att fullgöra sina skyldigheter till dess att den andra parten fullgör sina skyldigheter bör det även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att reglera villkoren och formerna med avseende på konsumentens innehållande av betalningen av priset.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att reglera konsumentens rätt till ersättning för skador som konsumenten har lidit till följd av säljarens överträdelse av detta direktiv.

  Detta direktiv bör inte heller påverka nationella regler som inte särskilt rör konsumentavtal och som föreskriver särskilda avhjälpande åtgärder för vissa sorters fel som inte framkom vid köpeavtalets ingående, nämligen nationella bestämmelser som kan föreskriva särskilda regler för säljarens ansvar för dolda fel.

  Detta direktiv bör inte heller påverka nationell lagstiftning som vid bristande avtalsenlighet hos varorna föreskriver utomobligatoriska avhjälpande åtgärder för konsumenten mot personer i tidigare led i transaktionskedjan, t.ex.

  tillverkare eller andra personer som fullgör dessa personers skyldigheter.

(19) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas frihet att låta konsumenterna välja en viss avhjälpande åtgärd om den bristande avtalsenligheten hos varorna framkommer kort efter leveransen, nämligen nationella bestämmelser som ger konsumenten rätt att avvisa den felaktiga varan och anse avtalet förkastat eller be om ett omedelbart utbyte av varan, inom en angiven kort tidsfrist efter leveransen av varorna, vilken inte bör överstiga 30 dagar.

(20) Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att reglera informationsskyldigheterna för säljaren i samband med ingåendet av avtalet eller säljarens skyldighet att varna konsumenten om t.ex.

  vissa egenskaper hos varan, huruvida materialen som konsumenten har tillhandahållit är lämpliga eller om det finns möjliga nackdelar med en särskild begäran från konsumenten, t.ex.

  en begäran från konsumenten att ett särskilt tyg ska användas för att sy upp en balklänning.

(21) Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av reglerna i detta direktiv till avtal som är undantagna från detta direktivs tillämpningsområde eller att på annat sätt reglera sådana avtal.

  Det bör t.ex. även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga det skydd som tillförsäkras konsumenterna i detta direktiv även till fysiska eller juridiska personer som inte är konsumenter i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag.

(22) Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska personer som agerar för ändamål som faller utanför den egna handels-, företags-, hantverks- eller yrkesverksamheten.

  Det bör emellertid även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att, i fall av avtal med dubbla syften, där ett avtal ingås för syften som delvis faller inom, och delvis faller utanför personens egen näringsverksamhet och där näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang, avgöra huruvida och på vilka villkor den personen även bör betraktas som konsument.

(23) Detta direktiv bör tillämpas på alla avtal genom vilket säljaren överför eller åtar sig att överföra äganderätten till varor till konsumenten.

  Plattformsleverantörer kan anses vara säljare inom ramen för detta direktiv om de agerar för syften som rör deras egen företagsverksamhet och i egenskap av konsumentens direkta avtalspart för försäljningen av varor.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av detta direktiv till att omfatta plattformsleverantörer som inte uppfyller kraven för att anses vara säljare enligt detta direktiv.

(35) Avtalsenligheten bör täcka såväl materiella brister som rättsliga fel.

  Begränsningar till följd av en kränkning av tredje parts rättigheter, särskilt immateriella rättigheter, hindra eller begränsa användningen av varorna enligt avtalet.

  medlemsstaterna bör säkerställa att konsumenten i dessa fall har rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet enligt detta direktiv, såvida inte nationell rätt föreskriver att avtalet ska vara ogiltigt eller upphävas i sådana fall.

(38) Innebörden av leverans bör inte regleras i detta direktiv, utan överlåts åt nationell rätt, särskilt i fråga om vad säljaren ska göra för att fullgöra sin skyldighet att leverera varorna.

  Vidare bör hänvisningarna till tidpunkten för leverans i detta direktiv inte påverka reglerna om riskens övergång som fastställs i direktiv 2011/83/EU och genomförs i enlighet därmed i medlemsstaternas rätt.

(41) För att säkerställa att det föreligger rättssäkerhet för säljare och konsumenternas övergripande förtroende i samband med gränsöverskridande köp är det nödvändigt att föreskriva en tidsperiod under vilken konsumenten är berättigad till avhjälpande åtgärder för bristande avtalsenlighet som föreligger vid den tidpunkt som är relevant för fastställande av avtalsenlighet.

  Med hänsyn till att det stora flertalet medlemsstater har föreskrivit en period av två år för genomförandet av direktiv 1999/44/EG och att marknadsaktörerna i praktiken anser att den perioden är skälig, bör den perioden bibehållas.

  Samma period bör gälla i fråga om varor med digitala delar.

  Om kontinuerligt tillhandahållande i mer än två år föreskrivs i avtalet bör konsumenten emellertid vara berättigad till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet i det digitala innehållet eller den digitala tjänsten som uppstår eller framkommer under den period då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten ska tillhandahållas enligt avtalet.

  För att säkerställa att medlemsstaterna ges flexibilitet att höja konsumentskyddsnivån i nationell rätt bör medlemsstaterna kunna föreskriva längre tidsfrister för säljarens ansvar än de som föreskrivs i detta direktiv.

(42) För att sörja för samstämdhet med nuvarande nationella rättssystem bör medlemsstaterna ha frihet att föreskriva antingen att säljare ansvarar för bristande avtalsenlighet som framkommer under en viss tidsperiod, eventuellt kopplat till en preskriptionsfrist, eller att de avhjälpande åtgärderna för konsumenter omfattas av en preskriptionsfrist.

  I det förstnämnda fallet bör medlemsstaterna säkerställa att perioden för säljarens ansvar inte kringgås genom preskriptionsfristen för konsumentens avhjälpande åtgärder. Även om detta direktiv därför inte bör innebära att tidpunkten för de nationella preskriptionsfristernas början harmoniseras, bör det ändå säkerställa att sådana preskriptionsfrister inte begränsar möjligheten för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer under den period under vilken säljaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet.

  I det sistnämnda fallet bör medlemsstaterna kunna behålla eller införa bara en preskriptionsfrist för konsumentens avhjälpande åtgärder, utan att införa en särskild period inom vilken den bristande avtalsenligheten måste framkomma för att säljaren ska vara ansvarig.

  För att säkerställa att konsumenterna är lika väl skyddade även i dessa fall bör medlemsstaterna, när en preskriptionsfrist ska tillämpas, säkerställa att denna fortfarande gör det möjligt för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer under den tidsperiod som föreskrivs som ansvarsperiod i enlighet med detta direktiv.

(43) När det gäller vissa aspekter kan en särbehandling av begagnade varor vara motiverad. Även om en ansvarsperiod eller preskriptionsfrist på två år eller längre vanligen sammanjämkar både säljarens och konsumentens intressen, är detta inte nödvändigtvis fallet när det gäller begagnade varor.

  medlemsstaterna bör därför ha rätt att ge parterna möjlighet att komma överens om en förkortad ansvarsperiod eller preskriptionsfrist för sådana varor.

  Genom att överlåta denna fråga till ett avtal mellan parterna ökar avtalsfriheten och det säkerställs att konsumenten måste upplysas om både varans karaktär som begagnad vara och den förkortade ansvarsperioden eller preskriptionsfristen.

  En sådan avtalad period bör emellertid inte vara kortare än ett år.

(44) Detta direktiv bör inte reglerade villkor på vilka ansvarsperioden, enligt bestämmelserna i detta direktiv, eller en preskriptionsfrist kan upphävas tillfälligt eller avbrytas.

  medlemsstaterna bör därför kunna föreskriva att ansvarsperioden eller preskriptionsfristen får upphävas tillfälligt eller avbrytas vid till exempel reparation, utbyte eller förhandlingar mellan säljaren och konsumenten i syfte att nå en uppgörelse i godo.

(45) Under en period av ett år, eller under en period av två år om medlemsstaterna väljer att tillämpa en tvåårsperiod, bör konsumenten endast behöva bevisa att varan inte är avtalsenlig, utan att också behöva bevisa att den bristande avtalsenligheten faktiskt existerade vid den relevanta tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet.

  För att avvisa konsumentens påstående skulle säljaren behöva bevisa att den bristande avtalsenligheten inte existerade vid den tidpunkten.

  Dessutom kan i vissa fall presumtionen att den bristande avtalsenligheten existerade vid den relevanta tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet vara oförenlig med varans art eller arten av bristande avtalsenlighet.

  Det förstnämnda skulle kunna vara fallet med varor som försämras på grund av sin art, såsom lättfördärvliga produkter, till exempel blommor, eller varor som är avsedda endast för engångsbruk.

  Ett exempel på det sistnämnda skulle vara bristande avtalsenlighet som endast kan vara resultatet av en åtgärd som konsumenten vidtagit eller av en uppenbar extern omständighet som inträffat efter varans leverans till konsumenten.

  När det gäller varor med digitala delar där avtalet föreskriver kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, bör konsumenten inte behöva bevisa att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte uppvisade avtalsenlighet under respektive tidsperiod för fastställande av avtalsenlighet.

  För att avvisa konsumentens påstående skulle säljaren behöva bevisa det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppvisade avtalsenlighet under den perioden.

(46) medlemsstaterna bör få behålla eller införa bestämmelser om att konsumenten för att utnyttja sina rättigheter måste upplysa säljaren om bristande avtalsenlighet inom en period som inte bör vara kortare än två månader från och med den dag då konsumenten upptäckte denna bristande avtalsenlighet.

  medlemsstaterna bör ha rätt att säkerställa att konsumenter har en högre skyddsnivå, genom att inte införa någon sådan skyldighet.

(54) medlemsstaterna bör kunna reglera enligt vilka villkor gäldenärens fullgörande av avtalet kan utföras av en annan person, till exempel enligt vilka villkor säljarens skyldighet att reparera en vara kan fullgöras av konsumenten eller en tredje part på säljarens bekostnad.

(55) För att skydda konsumenterna mot risken för utdragna förseningar bör reparationer och utbyten genomföras med gott resultat inom skälig tidsperiod.

  Vad som anses vara en skälig tidsåtgång för att fullgöra en reparation eller tillhandahålla en ersättningsvara bör motsvara kortast möjliga tid för att slutföra reparationen eller utbytet.

  Den tidsåtgången bör fastställas objektivt med hänsyn till varornas art och komplexitet, den bristande avtalsenlighetens art och hur allvarlig den är och den insats som krävs för slutförande av reparationen eller utbytet.

  Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna kunna tolka begreppet skälig tid för slutförande av reparation eller utbyte genom att föreskriva fasta perioder som generellt kan anses vara skäliga för reparation eller utbyte, i synnerhet med avseende på särskilda produktkategorier.

(60) Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas frihet att reglera andra följder av hävning än dem som föreskrivs i detta direktiv, till exempel följderna av att varorna förlorar i värde, förstörs eller går förlorade.

  medlemsstaterna bör även tillåtas att reglera formerna för återbetalning motsvarande priset till konsumenten, till exempel former avseende de medel som ska användas för sådan återbetalning eller avseende eventuella kostnader och avgifter som uppstår på grund av återbetalningen.

  medlemsstaterna bör till exempel också ha frihet att föreskriva vissa tidsfrister för återbetalning motsvarande priset eller för varornas återlämnande.

(61) Principen om säljarens skadeståndsansvar är en väsentlig del av ett köpeavtal.

  Konsumenter bör därför ha rätt att begära ersättning för en förlust som orsakats av säljarens överträdelse av detta direktiv, även för skador som konsumenten lidit till följd av bristande avtalsenlighet.

  Detta skadestånd bör i största möjliga utsträckning försätta konsumenten i den position som denne skulle ha befunnit sig i om varorna hade varit avtalsenliga.

  Eftersom det redan finns en sådan rätt till skadestånd i alla medlemsstater bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av nationella regler om ersättning till konsumenter för skada till följd av överträdelse av de reglerna.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att reglera konsumentens rätt till ersättning i situationer där reparationen eller utbytet orsakade betydande olägenheter eller försenades.

(62) För att säkerställa att insyn föreligger bör vissa krav vad gäller garantier föreskrivas tillsammans med förhandsinformationskraven på förekomsten av garantier och villkor för dessa i enlighet med direktiv 2011/83/EU.

  För att förbättra rättssäkerheten och för att undvika att konsumenterna vilseleds bör detta direktiv vidare föreskriva att om villkor för garantier som framgår av därtill hörande reklam är mer fördelaktiga för konsumenten än de som anges i garantibeviset bör de mer fördelaktiga villkoren ha företräde.

  Slutligen bör detta direktiv föreskriva regler om garantibevisets innehåll och hur det bör göras tillgängligt för konsumenterna.

  Garantibeviset bör till exempel omfatta garantins villkor och ange att den rättsliga garantin om avtalsenlighet inte påverkas av garantin, så att det klargörs att garantins villkor är en utfästelse om att den tillkommer utöver den rättsliga garantin om avtalsenlighet.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler om andra aspekter av garantier, som inte omfattas av detta direktiv, till exempel att knyta andra gäldenärer än garantigivaren till garantin, förutsatt att dessa regler inte fråntar konsumenterna det skydd som tillförsäkras dem genom de fullständigt harmoniserade bestämmelserna om garantier i detta direktiv.

  medlemsstaterna bör förbli fria att kräva att garantier ska tillhandahållas kostnadsfritt, men de bör säkerställa att utfästelser som säljaren eller tillverkaren gör och som omfattas av definitionen av garanti enligt detta direktiv är förenliga med de harmoniserade reglerna i detta direktiv.

(63) Med hänsyn till att säljaren är ansvarig gentemot konsumenten för eventuell bristande avtalsenlighet hos varorna till följd av en handling eller underlåtenhet från säljarens eller en tredje parts sida bör säljaren kunna vidta rättsliga åtgärder gentemot den ansvariga personen i ett tidigare led i transaktionskedjan.

  Dessa åtgärder bör omfatta sådana som avser bristande avtalsenlighet till följd av en utebliven uppdatering, inbegripet en säkerhetsuppdatering, som skulle ha varit nödvändig för att bibehålla avtalsenligheten hos varan med digitala delar.

  Detta direktiv bör dock inte påverka principen om avtalsfrihet mellan säljaren och andra parter i transaktionskedjan.

  Närmare villkor för utövandet av denna rättighet, särskilt gentemot vem och när det gäller hur sådana anspråk ska framställas och huruvida de avhjälpande åtgärderna är av obligatorisk karaktär, bör föreskrivas av medlemsstaterna.

  Frågan huruvida även konsumenten kan rikta anspråk direkt mot en person i tidigare led i transaktionskedjan, bör inte regleras av detta direktiv, utom i fall där en tillverkare erbjuder konsumenten en garanti för varorna.

(66) Direktiv 1999/44/EG bör upphävas.

  Datumet för upphävande bör anpassas till datumet för införlivande av det här direktivet.

  För att säkerställa att de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att medlemsstaterna ska följa det här direktivet tillämpas enhetligt på avtal som ingåtts från och med datumet för införlivandet, bör det här direktivet inte tillämpas på avtal som ingåtts före datumet för dess införlivande.

(69) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (10), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande.

  Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(70) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att på ett konsekvent sätt motverka avtalsrättsliga hinder för gränsöverskridande försäljning av varor i unionen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på grund av att varje medlemsstat var för sig inte är i stånd att hantera den rådande splittringen av regelverket genom att säkerställa att dess rätt stämmer överens med andra medlemsstaters rätt, utan snarare, genom att avlägsna de huvudsakliga avtalsrättsliga hindren, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.

  I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.