keyboard_tab Contratti di vendita di beni conformi 2019/0771 SV

(2) Enligt artikel 26.1 och 26.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen besluta om åtgärder i syfte att upprätta den inre marknaden eller säkerställa dess funktion, varvid den inre marknaden ska omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster säkerställs.

  Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i EUF-fördraget ska unionen säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i EUF-fördraget inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden.

  Detta direktiv har till syfte att hitta rätt balans mellan att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och att främja företagens konkurrenskraft, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

(6) Unionens regler om försäljning av varor är fortfarande fragmenterade, även om reglerna om leveransvillkor och, vad gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler, förhandsinformationskrav och ångerrätt redan har harmoniserats fullt ut i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (3).

  Andra viktiga avtalsinslag såsom kriterier för avtalsenlighet, förfaranden för bristande avtalsenlighet och de viktigaste formerna för deras utövande är för närvarande föremål för minimiharmonisering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG (4).

  Medlemsstaterna har tillåtits att gå längre än unionens normer och införa och bibehålla regler för att säkerställa att en ännu högre konsumentskyddsnivå uppnås.

  därvid har de tagit fasta på olika delar och agerat i olika omfattning.

  De nationella bestämmelser som införlivar direktiv 1999/44/EG uppvisar därför i dag betydande skillnader i väsentliga delar, såsom avsaknaden eller förekomsten av hierarki av avhjälpande åtgärder.

(8) Samtidigt som konsumenterna, genom tillämpningen av förordning (EG) nr 593/2008, tillförsäkras en hög skyddsnivå när de handlar från utlandet, inverkar den rättsliga fragmenteringen också negativt på konsumenternas förtroende för gränsöverskridande transaktioner.

  Flera faktorer bidrar till denna misstro, men osäkerhet kring viktiga avtalsenliga rättigheter rankas högt vid en gradering av konsumenternas oro.

  Denna osäkerhet föreligger oberoende av huruvida konsumenterna skyddas av tvingande konsumentavtalsrättsliga regler i sin egen medlemsstat, i fall där en säljare riktar sin gränsöverskridande verksamhet mot dem, eller av huruvida konsumenterna ingår gränsöverskridande avtal med säljare utan att respektive säljare bedriver affärsverksamhet i konsumentens hemmedlemsstat.

(12) Detta direktiv bör endast tillämpas på lösa saker som utgör varor i den mening som avses i detta direktiv.

  Det bör därför stå medlemsstaterna fritt att reglera avtal om försäljning av fast egendom, till exempel bostadshus, och av dem av dess huvudkomponenter som är avsedda att utgöra en större del av sådan fast egendom.

(13) Detta direktiv och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/770 (6) bör komplettera varandra.

  Medan direktiv (EU) 2019/770 fastställer regler om vissa krav rörande avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster, fastställs i det här direktivet regler om vissa krav rörande avtal om försäljning av varor.

  För att tillgodose konsumenternas förväntningar och säkerställa ett tydligt och enkelt regelverk för näringsidkare som tillhandahåller digitalt innehåll eller digitala tjänster bör direktiv (EU) 2019/770 följaktligen vara tillämpligt på tillhandahållandet av digitalt innehåll eller digitala tjänster, inbegripet digitalt innehåll som tillhandahålls på ett fysiskt medium, såsom dvd-skivor, cd-skivor, USB-minnen och minneskort, och på det fysiska mediet i sig, förutsatt att det fysiska mediet uteslutande fungerar som bärare av digitalt innehåll.

  däremot bör det här direktivet tillämpas på avtal om försäljning av varor, inbegripet varor med digitala delar som kräver digitalt innehåll eller en digital tjänst för att fungera.

(14) Begreppet varor enligt detta direktiv bör anses omfatta varor med digitala delar, och därför också hänvisa till allt digitalt innehåll eller alla digitala tjänster som är integrerade eller sammankopplade med sådana varor på ett sådant sätt att frånvaron av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten gör att varorna inte fungerar.

  Digitalt innehåll som är integrerat i eller sammankopplat med en vara kan vara alla typer av data som framställs och tillhandahålls i digital form, såsom operativsystem, applikationer och annan programvara.

  Digitalt innehåll kan vara förinstallerat vid tidpunkten för ingåendet av köpeavtalet eller kan, när det avtalet föreskriver detta, installeras vid ett senare tillfälle.

  Digitala tjänster som är sammankopplade med en vara kan omfatta tjänster som möjliggör skapande, behandling, eller lagring av data i digital form, eller åtkomst till denna, som t.ex.

  programvara som tjänst som erbjuds i en molnbaserad datormiljö, kontinuerligt tillhandahållande av trafikdata i ett navigationssystem eller kontinuerligt tillhandahållande av individuellt anpassade träningsplaner för smartklockor.

(15) Detta direktiv bör tillämpas på avtal om försäljning av varor, inklusive varor med digitala delar, där frånvaron av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten, gör att varorna inte fungerar, och där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls med varorna enligt köpeavtal avseende de varorna.

  Huruvida tillhandahållandet av integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller en integrerad eller sammankopplad digital tjänst utgör en del av köpeavtalet med säljaren, bör bero på innehållet i detta avtal.

  Detta bör omfatta integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller integrerade eller sammankopplade digitala tjänster vars tillhandahållande uttryckligen krävs enligt avtalet.

  Det bör även omfatta köpeavtal som kan anses omfatta tillhandahållandet av specifikt digitalt innehåll eller en specifik digital tjänst eftersom det är normalt för varor av samma typ och konsumenten rimligen kunde förvänta sig det med hänsyn till varornas art och med beaktande av eventuella offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av säljaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan, inbegripet tillverkaren.

  Om till exempel en smart-tv enligt reklamen inbegriper en särskild videoapplikation, anses den videoapplikationen ingå i köpeavtalet.

  Detta bör gälla oavsett om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har förinstallerats i själva varan eller måste laddas ned senare på en annan enhet och endast sammankopplas med varan.

  En smarttelefon kan exempelvis levereras med en standardiserad förinstallerad applikation som tillhandahålls enligt köpeavtalet, såsom en applikation för väckarklocka eller en kameraapplikation.

  Ett annat möjligt exempel kan vara en smartklocka.

  I det fallet skulle själva klockan anses utgöra varan med digitala delar, som kan fungera endast med en applikation som tillhandahålls enligt köpeavtalet men som måste laddas ned av konsumenten till en smarttelefon; I så fall skulle applikationen vara den sammankopplade digitala delen.

  Detta bör även gälla om det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten inte tillhandahålls av säljaren själv, utan enligt köpeavtalet tillhandahålls av en tredje part.

  För att undvika osäkerhet hos både näringsidkare och konsumenter bör reglerna i detta direktiv tillämpas om tvivel råder huruvida tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utgör en del av köpeavtalet.

  Vidare bör ett konstaterande av bilaterala avtalsmässiga förbindelser mellan säljare och konsument, som tillhandahållandet av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten utgör en del av, inte påverkas av det faktum att konsumenten ska ge sitt samtycke till ett licensavtal med en tredje part för att kunna utnyttja det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

(16) Om frånvaron av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten däremot inte gör att varorna inte fungerar eller om konsumenten ingår ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst som inte utgör en del av ett avtal avseende försäljning av varor med digitala delar, bör det avtalet anses vara separat i förhållande till avtalet om försäljning av varor, även om säljaren fungerar som mellanhand i detta andra avtal med tredjepartsnäringsidkaren, och det avtalet kan då omfattas av tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

  Om konsumenten t.ex.

  laddar ned en spelapplikation från en appbutik till en smarttelefon är avtalet om tillhandahållande av spelapplikationen separat från avtalet om försäljning av själva smarttelefonen.

  Det här direktivet bör därför endast gälla det köpeavtal som avser smarttelefonen, medan tillhandahållandet av spelapplikationen bör omfattas av direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

  Ett annat exempel skulle vara vid en uttrycklig överenskommelse om att konsumenten köper en smarttelefon utan något specifikt operativsystem och konsumenten därefter ingår ett avtal om att en tredje part ska tillhandahålla ett operativsystem.

  I ett sådant fall skulle tillhandahållandet av det separatinköpta operativsystemet inte ingå i köpeavtalet och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för det här direktivet, men skulle kunna omfattas av direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

(22) Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska personer som agerar för ändamål som faller utanför den egna handels-, företags-, hantverks- eller yrkesverksamheten.

  Det bör emellertid även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att, i fall av avtal med dubbla syften, där ett avtal ingås för syften som delvis faller inom, och delvis faller utanför personens egen näringsverksamhet och där näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang, avgöra huruvida och på vilka villkor den personen även bör betraktas som konsument.

(26) därför bör varorna överensstämma med de krav som har avtalats mellan säljaren och konsumenten i köpeavtalet.

  Sådana krav kan bland annat inbegripa varornas kvantitet, kvalitet, typ och beskrivning, deras ändamålsenlighet för ett särskilt ändamål samt att varorna levereras med överenskomna tillbehör och instruktioner.

  Kraven i köpeavtalet bör omfatta de krav som härrör från förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås, som i enlighet med direktiv 2011/83/EU utgör en integrerad del av köpeavtalet.

(28) Eftersom digitalt innehåll eller digitala tjänster som är integrerade i eller sammankopplade med varor ständigt utvecklas kan säljare komma överens med konsumenter om att tillhandahålla uppdateringar för sådana varor.

  Uppdateringar kan, i enlighet med vad som överenskommits i köpeavtalet, förbättra de delar av varorna som utgörs av digitalt innehåll eller digitala tjänster, utöka deras funktioner, anpassa dem till teknisk utveckling, skydda dem mot nya säkerhetshot eller ha andra syften.

  Avtalsenligheten hos varor med digitalt innehåll eller digitala tjänster som är integrerade i eller sammankopplade med varorna bör därför också bedömas med hänsyn till om innehållet eller tjänsterna i varorna har uppdaterats i enlighet med köpeavtalet.

  Underlåtenhet att tillhandahålla uppdateringar som överenskommits i köpeavtalet bör betraktas som bristande avtalsenlighet hos varorna.

  Dessutom bör felaktiga eller ofullständiga uppdateringar också anses utgöra bristande avtalsenlighet hos varorna, eftersom det skulle innebära att dessa uppdateringar inte genomförts på det sätt som anges i köpeavtalet.

(31) Vad gäller varor med digitala delar, när det digitala innehållet eller den digitala tjänst som är integrerad i eller sammankopplad med varorna tillhandahålls genom ett enda tillhandahållande, bör säljaren i princip endast vara ansvarig för bristande avtalsenlighet som existerar vid tidpunkten för leveransen.

  Skyldigheten att tillhandahålla uppdateringar speglar dock det faktum att den digitala miljön för alla sådana varor ändras konstant.

  därför är uppdateringar ett nödvändigt verktyg för att säkerställa att varorna kan fungera på samma sätt som de gjorde vid tidpunkten för leveransen.

  Varor med digitala delar är vidare, till skillnad från traditionella varor, inte helt skilda från säljarens ansvarsområde, eftersom säljaren, eller en tredje part som enligt köpeavtalet tillhandahåller det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, kan uppdatera varorna på distans, vanligtvis via internet.

  Om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls genom ett enda tillhandahållande bör säljaren därför hållas ansvarig för att tillhandahålla de uppdateringar som behövs för att behålla avtalsenligheten hos varorna med digitala delar under en tidsperiod som konsumenten skäligen kan förvänta sig, även om varorna var avtalsenliga vid tidpunkten för leveransen.

  Den tidsperiod under vilken konsumenten skäligen kan förvänta sig att få uppdateringar bör bedömas på grundval av varornas och de digitala delarnas typ och syfte och med beaktande av omständigheterna och köpeavtalets natur.

  En konsument förväntar sig normalt sett att få uppdateringar under åtminstone den period under vilken säljaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet, medan konsumentens rimliga förväntningar i vissa fall kan sträcka sig utöver den perioden, vilket särskilt kan vara fallet i fråga om säkerhetsuppdateringar.

  I andra fall, t.ex.

  när det gäller varor med digitala delar vars syfte är tidsbegränsat, skulle säljarens skyldighet att tillhandahålla uppdateringar normalt sett begränsas till den tiden.

(32) Det är viktigt att säkerställa en längre livslängd för varor, för att skapa mer hållbara konsumtionsmönster och främja en cirkulär ekonomi.

  För att stärka förtroendet för den inre marknadens funktion är det också viktigt att utestänga varor som inte uppfyller kraven från unionsmarknaden genom att stärka marknadsövervakningen och ge rätt incitament till ekonomiska aktörer.

  För dessa syften är produktspecifik unionslagstiftning den lämpligaste metoden att införa hållbarhet och andra produktrelaterade krav för särskilda typer eller grupper av produkter, med användning av ändamålsanpassade kriterier.

  Detta direktiv bör därför fungera som ett komplement i förhållande till de mål som eftersträvas i sådan produktspecifik unionslagstiftning, och hållbarhet bör ingå som ett objektivt kriterium för bedömningen av varors avtalsenlighet.

  Hållbarhet bör i detta direktiv hänvisa till varornas förmåga att behålla sina funktioner och sin prestanda under normal användning.

  För att varor ska vara avtalsenliga bör de ha den hållbarhet som varor av samma typ normalt har och som konsumenten skäligen kan förvänta sig med hänsyn till de specifika varornas art, inbegripet det eventuella behovet av skäligt underhåll av varorna, till exempel regelbundna kontroller eller byte av filter i en bil, och till eventuella offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av en person som deltar i transaktionskedjan.

  Bedömningen bör också ta hänsyn till alla andra relevanta omständigheter, såsom varornas pris eller den intensitet eller frekvens med vilken konsumenten använder varan.

  Dessutom bör konsumenten, i den mån specifik hållbarhetsinformation anges i eventuella uttalanden före avtalets ingående som utgör en del av köpeavtalet, kunna förlita sig på dem som en del av de subjektiva kraven på avtalsenlighet.

(34) Många varor måste installeras innan de kan användas på ett ändamålsenligt sätt av konsumenten.

  När det gäller varor med digitala delar är dessutom installationen av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten vanligtvis nödvändig för att konsumenten ska kunna använda sådana varor i linje med deras avsedda syfte.

  All form av bristande avtalsenlighet till följd av en felaktig installation av varorna, inbegripet felaktig installation av det digitala innehåll eller de digitala tjänster som är integrerade i eller sammankopplade med varorna, bör därför ses som bristande avtalsenlighet om installationen utfördes av säljaren eller under säljarens kontroll.

  Om varorna var tänkta att installeras av konsumenten bör bristande avtalsenlighet till följd av felaktig installation ses som bristande avtalsenlighet hos varorna oavsett om installationen utfördes av konsumenten eller av en tredje part under konsumentens ansvar, om den felaktiga installationen berodde på brister i installationsinstruktionerna, såsom ofullständiga eller oklara installationsinstruktioner som leder till att de blir svåra att använda för en genomsnittlig konsument.

(38) Innebörden av leverans bör inte regleras i detta direktiv, utan överlåts åt nationell rätt, särskilt i fråga om vad säljaren ska göra för att fullgöra sin skyldighet att leverera varorna.

  Vidare bör hänvisningarna till tidpunkten för leverans i detta direktiv inte påverka reglerna om riskens övergång som fastställs i direktiv 2011/83/EU och genomförs i enlighet därmed i medlemsstaternas rätt.

(39) Varor med digitala delar bör anses ha levererats till konsumenten när både varornas fysiska komponent har levererats och det enda tillhandahållandet för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har gjorts, eller det kontinuerliga tillhandahållandet för det digitala innehållet eller den digitala tjänsten över en tidsperiod har påbörjats.

  Detta innebär att säljaren även bör ge konsumenten tillgång eller åtkomst till det digitala innehållet eller den digitala tjänsten på ett sådant sätt att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, eller ett annat medel som är lämpligt för att ladda ned eller få tillgång till innehållet eller tjänsten, ingår i konsumentens ansvarsområde och inga fler åtgärder krävs av säljaren för att konsumenten ska kunna använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten enligt avtalet, t.ex.

  genom att tillhandahålla en länk eller ett nedladdningsalternativ.

  Den lämpliga tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet bör därför vara den tidpunkt då det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls, om den fysiska komponenten levererades tidigare.

  Följaktligen kan det säkerställas att ansvarsperioden för den fysiska komponenten å ena sidan och för den digitala delen å andra sidan börjar löpa samtidigt.

  Vidare kan konsumenten i många fall inte upptäcka ett fel i den fysiska komponenten innan det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har tillhandahållits.

(42) För att sörja för samstämdhet med nuvarande nationella rättssystem bör medlemsstaterna ha frihet att föreskriva antingen att säljare ansvarar för bristande avtalsenlighet som framkommer under en viss tidsperiod, eventuellt kopplat till en preskriptionsfrist, eller att de avhjälpande åtgärderna för konsumenter omfattas av en preskriptionsfrist.

  I det förstnämnda fallet bör medlemsstaterna säkerställa att perioden för säljarens ansvar inte kringgås genom preskriptionsfristen för konsumentens avhjälpande åtgärder. Även om detta direktiv därför inte bör innebära att tidpunkten för de nationella preskriptionsfristernas början harmoniseras, bör det ändå säkerställa att sådana preskriptionsfrister inte begränsar möjligheten för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer under den period under vilken säljaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet.

  I det sistnämnda fallet bör medlemsstaterna kunna behålla eller införa bara en preskriptionsfrist för konsumentens avhjälpande åtgärder, utan att införa en särskild period inom vilken den bristande avtalsenligheten måste framkomma för att säljaren ska vara ansvarig.

  För att säkerställa att konsumenterna är lika väl skyddade även i dessa fall bör medlemsstaterna, när en preskriptionsfrist ska tillämpas, säkerställa att denna fortfarande gör det möjligt för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer under den tidsperiod som föreskrivs som ansvarsperiod i enlighet med detta direktiv.

(43) När det gäller vissa aspekter kan en särbehandling av begagnade varor vara motiverad. Även om en ansvarsperiod eller preskriptionsfrist på två år eller längre vanligen sammanjämkar både säljarens och konsumentens intressen, är detta inte nödvändigtvis fallet när det gäller begagnade varor.

  Medlemsstaterna bör därför ha rätt att ge parterna möjlighet att komma överens om en förkortad ansvarsperiod eller preskriptionsfrist för sådana varor.

  Genom att överlåta denna fråga till ett avtal mellan parterna ökar avtalsfriheten och det säkerställs att konsumenten måste upplysas om både varans karaktär som begagnad vara och den förkortade ansvarsperioden eller preskriptionsfristen.

  En sådan avtalad period bör emellertid inte vara kortare än ett år.

(44) Detta direktiv bör inte reglerade villkor på vilka ansvarsperioden, enligt bestämmelserna i detta direktiv, eller en preskriptionsfrist kan upphävas tillfälligt eller avbrytas.

  Medlemsstaterna bör därför kunna föreskriva att ansvarsperioden eller preskriptionsfristen får upphävas tillfälligt eller avbrytas vid till exempel reparation, utbyte eller förhandlingar mellan säljaren och konsumenten i syfte att nå en uppgörelse i godo.

(45) Under en period av ett år, eller under en period av två år om medlemsstaterna väljer att tillämpa en tvåårsperiod, bör konsumenten endast behöva bevisa att varan inte är avtalsenlig, utan att också behöva bevisa att den bristande avtalsenligheten faktiskt existerade vid den relevanta tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet.

  För att avvisa konsumentens påstående skulle säljaren behöva bevisa att den bristande avtalsenligheten inte existerade vid den tidpunkten.

  Dessutom kan i vissa fall presumtionen att den bristande avtalsenligheten existerade vid den relevanta tidpunkten för fastställande av avtalsenlighet vara oförenlig med varans art eller arten av bristande avtalsenlighet.

  Det förstnämnda skulle kunna vara fallet med varor som försämras på grund av sin art, såsom lättfördärvliga produkter, till exempel blommor, eller varor som är avsedda endast för engångsbruk.

  Ett exempel på det sistnämnda skulle vara bristande avtalsenlighet som endast kan vara resultatet av en åtgärd som konsumenten vidtagit eller av en uppenbar extern omständighet som inträffat efter varans leverans till konsumenten.

  När det gäller varor med digitala delar där avtalet föreskriver kontinuerligt tillhandahållande av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, bör konsumenten inte behöva bevisa att det digitala innehållet eller den digitala tjänsten inte uppvisade avtalsenlighet under respektive tidsperiod för fastställande av avtalsenlighet.

  För att avvisa konsumentens påstående skulle säljaren behöva bevisa det digitala innehållet eller den digitala tjänsten uppvisade avtalsenlighet under den perioden.

(52) I vissa lägen kan det vara berättigat att konsumenten har rätt att omedelbart få priset sänkt eller avtalet hävt.

  Om säljaren har vidtagit åtgärder för att återställa varan till avtalsenlighet och bristande avtalsenlighet därefter framkommer, bör det objektivt fastställas huruvida konsumenten bör godta ytterligare försök av säljaren att återställa varan till avtalsenlighet, med beaktande av alla omständigheter i fallet, till exempel varornas typ och värde samt den bristande avtalsenlighetens art och betydelse.

  I synnerhet för dyra eller komplicerade varor kan det vara berättigat att ge säljaren ytterligare ett försök att avhjälpa den bristande avtalsenligheten.

  Det bör också tas hänsyn till om konsumenten inte kan förväntas fortsätta att ha förtroende för säljarens förmåga att återställa varan till avtalsenlighet, till exempel om samma problem uppstått två gånger.

  På samma sätt kan den bristande avtalsenligheten i vissa situationer vara så allvarlig att konsumenten inte kan fortsätta att ha förtroende för säljarens förmåga att återställa varan till avtalsenlighet, som när den bristande avtalsenligheten allvarligt påverkar konsumentens förmåga att använda varorna normalt och konsumenten inte kan förväntas lita på att problemet skulle avhjälpas genom att säljaren reparerar eller byter ut dem.

(53) För att bevara en balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter bör konsumenten ha rätt att häva avtalet endast i fall där den bristande avtalsenligheten inte är ringa.

(56) Detta direktiv bör inte föreskriva bestämmelser om var en gäldenärs skyldigheter ska fullgöras.

  Detta direktiv bör därför varken specificera platsen för leverans eller den plats där reparationen eller utbytet ska ske föreskrivas, utan dessa frågor bör överlåtas till nationell rätt.

(58) För att göra hävningsrätten till ett effektivt verktyg för konsumenten i situationer där denne köper flera varor och den bristande avtalsenligheten endast berör en del av de varor som levererats enligt avtalet, bör konsumenten ha rätt att häva avtalet även med avseende på de andra varor som köpts tillsammans med de varor som inte är avtalsenliga, även om dessa andra varor är avtalsenliga, om konsumenten inte rimligen kan förväntas att godta att behålla endast de varor som uppvisar avtalsenlighet.

(59) För sådana fall där konsumenten häver avtalet på grund av bristande avtalsenlighet bör detta direktiv endast fastställa regler om de viktigaste verkningarna av och formerna för rätten till hävning, särskilt parternas skyldighet att återlämna vad de har erhållit.

  Säljaren bör således vara skyldig att återbetala det belopp som konsumenten har betalat och konsumenten bör returnera varorna.

(61) Principen om säljarens skadeståndsansvar är en väsentlig del av ett köpeavtal.

  Konsumenter bör därför ha rätt att begära ersättning för en förlust som orsakats av säljarens överträdelse av detta direktiv, även för skador som konsumenten lidit till följd av bristande avtalsenlighet.

  Detta skadestånd bör i största möjliga utsträckning försätta konsumenten i den position som denne skulle ha befunnit sig i om varorna hade varit avtalsenliga.

  Eftersom det redan finns en sådan rätt till skadestånd i alla medlemsstater bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av nationella regler om ersättning till konsumenter för skada till följd av överträdelse av de reglerna.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att reglera konsumentens rätt till ersättning i situationer där reparationen eller utbytet orsakade betydande olägenheter eller försenades.

(62) För att säkerställa att insyn föreligger bör vissa krav vad gäller garantier föreskrivas tillsammans med förhandsinformationskraven på förekomsten av garantier och villkor för dessa i enlighet med direktiv 2011/83/EU.

  För att förbättra rättssäkerheten och för att undvika att konsumenterna vilseleds bör detta direktiv vidare föreskriva att om villkor för garantier som framgår av därtill hörande reklam är mer fördelaktiga för konsumenten än de som anges i garantibeviset bör de mer fördelaktiga villkoren ha företräde.

  Slutligen bör detta direktiv föreskriva regler om garantibevisets innehåll och hur det bör göras tillgängligt för konsumenterna.

  Garantibeviset bör till exempel omfatta garantins villkor och ange att den rättsliga garantin om avtalsenlighet inte påverkas av garantin, så att det klargörs att garantins villkor är en utfästelse om att den tillkommer utöver den rättsliga garantin om avtalsenlighet.

  Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att föreskriva regler om andra aspekter av garantier, som inte omfattas av detta direktiv, till exempel att knyta andra gäldenärer än garantigivaren till garantin, förutsatt att dessa regler inte fråntar konsumenterna det skydd som tillförsäkras dem genom de fullständigt harmoniserade bestämmelserna om garantier i detta direktiv.

  Medlemsstaterna bör förbli fria att kräva att garantier ska tillhandahållas kostnadsfritt, men de bör säkerställa att utfästelser som säljaren eller tillverkaren gör och som omfattas av definitionen av garanti enligt detta direktiv är förenliga med de harmoniserade reglerna i detta direktiv.

(63) Med hänsyn till att säljaren är ansvarig gentemot konsumenten för eventuell bristande avtalsenlighet hos varorna till följd av en handling eller underlåtenhet från säljarens eller en tredje parts sida bör säljaren kunna vidta rättsliga åtgärder gentemot den ansvariga personen i ett tidigare led i transaktionskedjan.

  Dessa åtgärder bör omfatta sådana som avser bristande avtalsenlighet till följd av en utebliven uppdatering, inbegripet en säkerhetsuppdatering, som skulle ha varit nödvändig för att bibehålla avtalsenligheten hos varan med digitala delar.

  Detta direktiv bör dock inte påverka principen om avtalsfrihet mellan säljaren och andra parter i transaktionskedjan.

  Närmare villkor för utövandet av denna rättighet, särskilt gentemot vem och när det gäller hur sådana anspråk ska framställas och huruvida de avhjälpande åtgärderna är av obligatorisk karaktär, bör föreskrivas av medlemsstaterna.

  Frågan huruvida även konsumenten kan rikta anspråk direkt mot en person i tidigare led i transaktionskedjan, bör inte regleras av detta direktiv, utom i fall där en tillverkare erbjuder konsumenten en garanti för varorna.