keyboard_tab Contratti digitali 2019/0770 SV

(11) Detta direktiv bör fastställa gemensamma regler om vissa krav rörande avtal mellan näringsidkare och konsumenter om tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst.

  I detta syfte bör regler om avtalsenlighet hos digitalt innehåll eller en digital tjänst, avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet eller uteblivet tillhandahållande och formerna för att vidta dessa åtgärder, samt om ändring av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, harmoniseras fullt ut.

  Fullständigt harmoniserade regler om vissa väsentliga delar i konsumentavtalsrätten skulle underlätta för företag, särskilt små och medelstora företag, att erbjuda sina produkter i andra medlemsstater.

  Konsumenterna skulle dra nytta av ett starkt konsumentskydd och välfärdsvinster genom en fullständig harmonisering av de centrala reglerna.

  medlemsstaterna har inom ramen för detta direktiv inte rätt att föreskriva ytterligare formella eller materiella krav.

  medlemsstaterna bör till exempel inte föreskriva regler om omvänd bevisbörda som skiljer sig från de som föreskrivs i detta direktiv eller en skyldighet för konsumenten att underrätta näringsidkaren om bristande avtalsenlighet inom en viss period.

(13) Det står även medlemsstaterna fritt att till exempel reglera konsumenters ersättningsanspråk gentemot en annan tredje part än en näringsidkare som tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, såsom utvecklare, som inte samtidigt är näringsidkare enligt detta direktiv.

(14) Det bör även stå medlemsstaterna fritt att till exempel reglera följderna av underlåtenhet att tillhandahålla, eller av bristande avtalsenlighet hos, det digitala innehållet eller den digitala tjänsten, om en sådan underlåtenhet avseende tillhandahållandet respektive bristande avtalsenlighet beror på ett hinder som ligger utanför näringsidkarens kontroll och om näringsidkaren inte kan förväntas kringgå eller övervinna hindret eller dess verkningar, såsom i fall av force majeure.

(15) Det bör även stå medlemsstaterna fritt att till exempel reglera parternas rättigheter att avstå från att helt eller delvis fullgöra sina skyldigheter innan motparten fullgör sina skyldigheter.

  medlemsstaterna bör till exempel ha rätt att reglera huruvida en konsument vid bristande avtalsenlighet ska ha rätt att hålla inne med betalningen av priset eller delar av det tills näringsidkaren har återställt det digitala innehållet eller den digitala tjänsten till avtalsenlighet, eller huruvida näringsidkaren ska ha rätt att hålla inne med ersättning till konsumenten vid uppsägning av avtalet tills konsumenten fullgör den skyldighet som föreskrivs i detta direktiv att återlämna det fysiska mediet till näringsidkaren.

(16) Det bör även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av reglerna i detta direktiv till avtal som är undantagna från detta direktivs tillämpningsområde eller att på annat sätt reglera sådana avtal.

  Det bör till exempel även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga konsumentskyddet enligt detta direktiv så att det även kommer att omfatta fysiska personer eller juridiska personer som inte är konsumenter i den mening som avses i detta direktiv, såsom icke-statliga organisationer, nystartade företag eller små och medelstora företag.

(17) Definitionen av begreppet konsument bör omfatta fysiska personer som agerar för ändamål som faller utanför den egna handels-, företags-, hantverks- eller yrkesverksamheten.

  Det bör emellertid även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att, i fall av avtal med dubbla syften, där ett avtal ingås för syften som delvis faller inom och delvis faller utanför personens egen näringsverksamhet och där näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar avtalets övergripande sammanhang, avgöra huruvida och på vilka villkor den personen även bör betraktas som konsument.

(18) Detta direktiv bör tillämpas på varje avtal genom vilket näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten.

  Plattformsleverantörer kan anses vara näringsidkare inom ramen för detta direktiv om de agerar för syften som rör deras egen företagsverksamhet och i egenskap av konsumentens direkta avtalspart för tillhandahållandet av digitalt innehåll eller en digital tjänst.

  Det bör fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av detta direktiv till att omfatta plattformsleverantörer som inte uppfyller kraven för att anses vara näringsidkare enligt detta direktiv.

(24) Digitalt innehåll och digitala tjänster tillhandahålls ofta i sammanhang där konsumenten inte betalar ett pris utan i stället tillhandahåller näringsidkaren personuppgifter.

  Sådana affärsmodeller används i olika former på en betydande del av marknaden.

  Det är viktigt att till fullo erkänna att skyddet av personuppgifter är en grundläggande rättighet och att personuppgifter därför inte kan betraktas som en vara, och detta direktiv bör säkerställa att konsumenterna inom ramen för sådana affärsmodeller har rätt till avtalsenliga avhjälpande åtgärder.

  Detta direktiv bör därför tillämpas på avtal där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla digitalt innehåll eller en digital tjänst till konsumenten, och konsumenten tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla personuppgifter.

  Personuppgifterna skulle kunna tillhandahållas näringsidkaren antingen vid den tidpunkt då avtalet ingås eller vid en senare tidpunkt, till exempel när konsumenten ger samtycke till att näringsidkaren använder personuppgifter som konsumenten kan komma att ladda upp eller skapa med användning av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

  Unionsrätten om skydd av personuppgifter innehåller en uttömmande förteckning över rättsliga grunder för laglig behandling av personuppgifter.

  Detta direktiv bör tillämpas på varje avtal där konsumenten tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla näringsidkaren personuppgifter.

  Exempelvis bör detta direktiv tillämpas på fall där konsumenten registrerar ett konto på sociala medier och tillhandahåller namn och e-postadress som används för andra syften än att enbart tillhandahålla det digitala innehållet eller den digitala tjänsten eller annat än att uppfylla rättsliga krav.

  Det bör också tillämpas i fall där konsumenten lämnar sitt samtycke till att allt material som utgör personuppgifter, såsom fotografier eller inlägg som konsumenten laddar upp, kommer att kunna behandlas av näringsidkaren i marknadsföringssyfte.

  Det bör emellertid stå medlemsstaterna fritt att avgöra huruvida villkoren för avtals utformning, befintlighet och giltighet är uppfyllda enligt nationell rätt.

(25) När digitalt innehåll och digitala tjänster inte tillhandahålls mot ett pris bör detta direktiv inte vara tillämpligt på situationer där näringsidkaren samlar in personuppgifter endast för att tillhandahålla digitalt innehåll eller en digital tjänst, eller enbart för att uppfylla rättsliga krav.

  Sådana situationer kan till exempel inbegripa fall där registrering av konsumenten är ett krav av säkerhets- och identifieringsskäl enligt tillämplig lagstiftning.

  Detta direktiv bör inte heller tillämpas på situationer där näringsidkaren endast samlar in metadata såsom information om konsumentens enhet eller webbhistorik, utom när denna situation betraktas som ett avtal enligt nationell rätt.

  Det bör inte heller tillämpas på situationer där konsumenten, utan att ha ingått ett avtal med en näringsidkare, exponeras för reklam uteslutande i syfte att få tillgång till digitalt innehåll eller en digital tjänst.

  Det bör dock stå medlemsstaterna fritt att utvidga tillämpningen av detta direktiv till sådana situationer eller att på annat sätt reglera sådana situationer som är undantagna från tillämpningsområdet för detta direktiv.

(56) Digitalt innehåll eller digitala tjänster kan tillhandahållas konsumenter genom ett enskilt tillhandahållande, till exempel när konsumenter laddar ner en e-bok och lagrar den på sina personliga enheter.

  På samma sätt kan tillhandahållandet bestå av en rad sådana enskilda tillhandahållanden, till exempel när konsumenter får en länk för nedladdning av en ny e-bok varje vecka.

  Särskiljande för denna kategori av digitalt innehåll eller digitala tjänster är att konsumenterna därefter har möjlighet att få tillgång till och använda det digitala innehållet eller den digitala tjänsten på obestämd tid.

  I sådana fall bör det digitala innehållets eller den digitala tjänstens avtalsenlighet bedömas vid tidpunkten för tillhandahållandet, och näringsidkaren bör därför hållas ansvarig endast för en bristande avtalsenlighet som föreligger vid tidpunkten för det enskilda tillhandahållandet eller för varje enskilt tillhandahållande.

  För att säkerställa rättssäkerhet bör näringsidkare och konsumenter kunna förlita sig på en harmoniserad minimiperiod under vilken näringsidkaren bör hållas ansvarig för bristande avtalsenlighet.

  När det gäller avtal som föreskriver ett enskilt tillhandahållande eller en rad enskilda tillhandahållanden av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten bör medlemsstaterna säkerställa att näringsidkare är ansvarig i minst två år från tidpunkten för tillhandahållandet, om näringsidkaren enligt respektive nationell rätt är ansvarig endast för bristande avtalsenlighet som framkommer inom en tidsperiod efter tillhandahållandet.

(58) Det bör stå medlemsstaterna fritt att reglera nationella preskriptionsfrister.

  Dessa preskriptionsfrister bör dock inte hindra konsumenterna från att åtnjuta sina rättigheter under hela den period då näringsidkaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet. Även om detta direktiv därför inte bör innebära att de nationella preskriptionsfristerna harmoniseras, bör det ändå säkerställa att dessa frister gör det möjligt för konsumenterna att utöva sin rätt till avhjälpande åtgärder vid bristande avtalsenlighet som framkommer under den period under vilken näringsidkaren är ansvarig för bristande avtalsenlighet.

(78) Om det digitala innehåll eller den digitala tjänst som tillhandahålls konsumenten brister i avtalsenlighet beror detta ofta på en av transaktionerna i en kedja, som länkar den ursprungliga formgivaren till den slutliga näringsidkaren.

  Den slutliga näringsidkaren bör vara ansvarig gentemot konsumenten vid bristande avtalsenlighet, men det är viktigt att se till att näringsidkaren har lämpliga rättigheter gentemot olika personer i transaktionskedjan, för att ha täckning för ansvaret gentemot konsumenten.

  Dessa rättigheter bör begränsas till kommersiella transaktioner och de bör därför inte omfatta situationer där näringsidkaren är ansvarig gentemot konsumenten för den bristande avtalsenligheten hos digitalt innehåll eller en digital tjänst som består av eller bygger på fri programvara med öppen källkod som en person i tidigare led i transaktionskedjan tillhandahållit utan betalning av ett pris som motprestation.

  Det bör dock ankomma på medlemsstaterna att i tillämplig nationell rätt identifiera de personer i transaktionskedjan till vilka den slutliga näringsidkaren kan vända sig, och formerna och villkoren för sådana åtgärder.

(84) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (18), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande.

  Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(86) Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att bidra till en väl fungerande inre marknad genom att på ett konsekvent sätt motverka avtalsrättsliga hinder för tillhandahållande av digitalt innehåll eller digitala tjänster och samtidigt förhindra rättslig fragmentering, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva, utan snarare, av skäl som syftar till att säkerställa den övergripande samstämmigheten hos de nationella lagstiftningarna genom harmoniserade avtalsrättsliga regler som också skulle underlätta samordnade tillsynsåtgärder, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen.

  I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.