keyboard_tab Contratti di vendita di beni conformi 2019/0771 SV

(2) Enligt artikel 26.1 och 26.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen besluta om åtgärder i syfte att upprätta den inre marknaden eller säkerställa dess funktion, varvid den inre marknaden ska omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster säkerställs.

  Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i EUF-fördraget ska unionen säkerställa en hög konsumentskyddsnivå genom åtgärder som beslutas enligt artikel 114 i EUF-fördraget inom ramen för förverkligandet av den inre marknaden.

  Detta direktiv har till syfte att hitta rätt balans mellan att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och att främja företagens konkurrenskraft, samtidigt som subsidiaritetsprincipen respekteras.

(7) Dessa skillnader kan ha en menlig inverkan för både företag och konsumenter.

  Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (5) är företag som riktar sin verksamhet till konsumenter i andra medlemsstater skyldiga att ta hänsyn till tvingande konsumentavtalsrättsliga regler i konsumentens bosättningsland.

  Eftersom dessa regler skiljer sig åt mellan medlemsstaterna riskerar företagen att drabbas av merkostnader.

  Detta kan leda till att många företag föredrar att fortsätta sin verksamhet på den inhemska marknaden eller att exportera till endast en eller två medlemsstater.

  Valet att minimera exponeringen för kostnader och risker förknippade med gränsöverskridande handel leder till försuttna möjligheter till kommersiell expansion och stordriftsfördelar.

  Små och medelstora företag är särskilt drabbade.

(9) Försäljning av varor på nätet utgör den stora merparten av den gränsöverskridande försäljningen i unionen, men skillnader mellan medlemsstaternas nationella avtalsrätt påverkar även återförsäljare som använder kanaler för distansförsäljning och återförsäljare som bedriver personlig försäljning, och hindrar dem från att utvidga sin verksamhet över gränserna.

  Detta direktiv bör omfatta alla försäljningskanaler, för att skapa likvärdiga konkurrensvillkor för alla företag som säljer varor till konsumenter.

  Genom att föreskriva enhetliga regler för olika försäljningskanaler bör direktivet ge möjlighet att undvika skillnader som skapar oproportionella bördor för det växande antalet återförsäljare som säljer via flera olika kanaler samtidigt i unionen.

  Behovet av enhetliga regler om försäljning och garantier för alla försäljningskanaler bekräftades i kommissionens kontroll av ändamålsenlighet avseende konsument- och marknadsföringslagstiftning offentliggjord den 29 maj 2017, som även omfattade direktiv 1999/44/EG.

(15) Detta direktiv bör tillämpas på avtal om försäljning av varor, inklusive varor med digitala delar, där frånvaron av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten, gör att varorna inte fungerar, och där det digitala innehållet eller den digitala tjänsten tillhandahålls med varorna enligt köpeavtal avseende de varorna.

  Huruvida tillhandahållandet av integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller en integrerad eller sammankopplad digital tjänst utgör en del av köpeavtalet med säljaren, bör bero på innehållet i detta avtal.

  Detta bör omfatta integrerat eller sammankopplat digitalt innehåll eller integrerade eller sammankopplade digitala tjänster vars tillhandahållande uttryckligen krävs enligt avtalet.

  Det bör även omfatta köpeavtal som kan anses omfatta tillhandahållandet av specifikt digitalt innehåll eller en specifik digital tjänst eftersom det är normalt för varor av samma typ och konsumenten rimligen kunde förvänta sig det med hänsyn till varornas art och med beaktande av eventuella offentliga uttalanden som gjorts av eller på uppdrag av säljaren eller andra personer i tidigare led i transaktionskedjan, inbegripet tillverkaren.

  Om till exempel en smart-tv enligt reklamen inbegriper en särskild videoapplikation, anses den videoapplikationen ingå i köpeavtalet.

  Detta bör gälla oavsett om det digitala innehållet eller den digitala tjänsten har förinstallerats i själva varan eller måste laddas ned senare på en annan enhet och endast sammankopplas med varan.

  En smarttelefon kan exempelvis levereras med en standardiserad förinstallerad applikation som tillhandahålls enligt köpeavtalet, såsom en applikation för väckarklocka eller en kameraapplikation.

  Ett annat möjligt exempel kan vara en smartklocka.

  I det fallet skulle själva klockan anses utgöra varan med digitala delar, som kan fungera endast med en applikation som tillhandahålls enligt köpeavtalet men som måste laddas ned av konsumenten till en smarttelefon; I så fall skulle applikationen vara den sammankopplade digitala delen.

  Detta bör även gälla om det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten inte tillhandahålls av säljaren själv, utan enligt köpeavtalet tillhandahålls av en tredje part.

  För att undvika osäkerhet hos både näringsidkare och konsumenter bör reglerna i detta direktiv tillämpas om tvivel råder huruvida tillhandahållandet av det digitala innehållet eller den digitala tjänsten utgör en del av köpeavtalet.

  Vidare bör ett konstaterande av bilaterala avtalsmässiga förbindelser mellan säljare och konsument, som tillhandahållandet av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten utgör en del av, inte påverkas av det faktum att konsumenten ska ge sitt samtycke till ett licensavtal med en tredje part för att kunna utnyttja det digitala innehållet eller den digitala tjänsten.

(16) Om frånvaron av det integrerade eller sammankopplade digitala innehållet eller den integrerade eller sammankopplade digitala tjänsten däremot inte gör att varorna inte fungerar eller om konsumenten ingår ett avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll eller en digital tjänst som inte utgör en del av ett avtal avseende försäljning av varor med digitala delar, bör det avtalet anses vara separat i förhållande till avtalet om försäljning av varor, även om säljaren fungerar som mellanhand i detta andra avtal med tredjepartsnäringsidkaren, och det avtalet kan då omfattas av tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

  Om konsumenten t.ex.

  laddar ned en spelapplikation från en appbutik till en smarttelefon är avtalet om tillhandahållande av spelapplikationen separat från avtalet om försäljning av själva smarttelefonen.

  Det här direktivet bör därför endast gälla det köpeavtal som avser smarttelefonen, medan tillhandahållandet av spelapplikationen bör omfattas av direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

  Ett annat exempel skulle vara vid en uttrycklig överenskommelse om att konsumenten köper en smarttelefon utan något specifikt operativsystem och konsumenten därefter ingår ett avtal om att en tredje part ska tillhandahålla ett operativsystem.

  I ett sådant fall skulle tillhandahållandet av det separatinköpta operativsystemet inte ingå i köpeavtalet och därför inte omfattas av tillämpningsområdet för det här direktivet, men skulle kunna omfattas av direktiv (EU) 2019/770 om villkoren i det direktivet är uppfyllda.

(26) Därför bör varorna överensstämma med de krav som har avtalats mellan säljaren och konsumenten i köpeavtalet.

  Sådana krav kan bland annat inbegripa varornas kvantitet, kvalitet, typ och beskrivning, deras ändamålsenlighet för ett särskilt ändamål samt att varorna levereras med överenskomna tillbehör och instruktioner.

  Kraven i köpeavtalet bör omfatta de krav som härrör från förhandsinformation som ska ges innan avtalet ingås, som i enlighet med direktiv 2011/83/EU utgör en integrerad del av köpeavtalet.

(43) När det gäller vissa aspekter kan en särbehandling av begagnade varor vara motiverad. Även om en ansvarsperiod eller preskriptionsfrist på två år eller längre vanligen sammanjämkar både säljarens och konsumentens intressen, är detta inte nödvändigtvis fallet när det gäller begagnade varor.

  Medlemsstaterna bör därför ha rätt att ge parterna möjlighet att komma överens om en förkortad ansvarsperiod eller preskriptionsfrist för sådana varor.

  Genom att överlåta denna fråga till ett avtal mellan parterna ökar avtalsfriheten och det säkerställs att konsumenten måste upplysas om både varans karaktär som begagnad vara och den förkortade ansvarsperioden eller preskriptionsfristen.

  En sådan avtalad period bör emellertid inte vara kortare än ett år.

(44) Detta direktiv bör inte reglerade villkor på vilka ansvarsperioden, enligt bestämmelserna i detta direktiv, eller en preskriptionsfrist kan upphävas tillfälligt eller avbrytas.

  Medlemsstaterna bör därför kunna föreskriva att ansvarsperioden eller preskriptionsfristen får upphävas tillfälligt eller avbrytas vid till exempel reparation, utbyte eller förhandlingar mellan säljaren och konsumenten i syfte att nå en uppgörelse i godo.

(48) I fråga om att återställa varan till avtalsenlighet bör konsumenten ha rätt att välja mellan reparation och utbyte.

  En möjlighet för konsumenterna att begära reparation bör främja en hållbar konsumtion och samtidigt bidra till att öka produkternas hållbarhet.

  Konsumentens val mellan reparation och utbyte bör endast begränsas om det valda alternativet skulle vara rättsligt eller faktiskt omöjligt eller om det skulle medföra oproportionella kostnader för säljaren, jämfört med det andra tillgängliga alternativet.

  Det kan exempelvis vara oproportionellt att begära att en vara ska bytas ut på grund av en smärre repa, om bytet skulle medföra betydande kostnader och om repan utan svårighet skulle kunna repareras.

(53) För att bevara en balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter bör konsumenten ha rätt att häva avtalet endast i fall där den bristande avtalsenligheten inte är ringa.

(63) Med hänsyn till att säljaren är ansvarig gentemot konsumenten för eventuell bristande avtalsenlighet hos varorna till följd av en handling eller underlåtenhet från säljarens eller en tredje parts sida bör säljaren kunna vidta rättsliga åtgärder gentemot den ansvariga personen i ett tidigare led i transaktionskedjan.

  Dessa åtgärder bör omfatta sådana som avser bristande avtalsenlighet till följd av en utebliven uppdatering, inbegripet en säkerhetsuppdatering, som skulle ha varit nödvändig för att bibehålla avtalsenligheten hos varan med digitala delar.

  Detta direktiv bör dock inte påverka principen om avtalsfrihet mellan säljaren och andra parter i transaktionskedjan.

  Närmare villkor för utövandet av denna rättighet, särskilt gentemot vem och när det gäller hur sådana anspråk ska framställas och huruvida de avhjälpande åtgärderna är av obligatorisk karaktär, bör föreskrivas av medlemsstaterna.

  Frågan huruvida även konsumenten kan rikta anspråk direkt mot en person i tidigare led i transaktionskedjan, bör inte regleras av detta direktiv, utom i fall där en tillverkare erbjuder konsumenten en garanti för varorna.

(69) I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (10), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande.

  Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.